Jag trivs i Oslo. Jag trivs på biblioteket. Under den senaste timmen har jag læst GøteborgsPosten, lånat två filmer och letat reda på "samlede dikt" med Edith Sødergran. I och med den diktboken tænkte jag att mitt kulturella leverne skulle få komma till sin rætta æven om vardagen i øvrigt består av Sex and the city, Prison break och annat man kan gøra djupa filosofiska analyser på.
I øvermorgon børjar jag jobba. Tror jag. Jag ska kampanja - på heltid. Dær fick jag før att jag næmnde något om kampanjabstinens før ett tag sedan.
I egenskap av den dær gamla MSU:aren kan jag inte låta bli att nynna på MSU-låten vid varje tanke på kampanj. Och før utomstående behøvs inte ytterligare kommentar.
måndag, september 29
lördag, september 27
Huckle sökes
Jag bloggar i smyg. Egentligen tittar jag på TV och är jättesocial. Men i egenskap av kvinnlig lyckas jag med två saker samtidigt.
Jag gör nu karriär som hemmafru. Idag har jag lagat mat åt två. Jag har värmt soppor. Igår var jag själv hemma större delen av dagen. Jag plockade, pysslade och väntade på att mina sambos skulle sluta jobba. När de väl kommit hem satt jag fascinerad och lyssnade på hur deras hårda arbetsdagar sett ut.
Att jag fortfarande inte har lärt mig om man vid städning börjar med att damma eller dammsuga kan ignoreras. Även den bristfälliga diskningen kan man strunta i. Sedan att jag är lite för egoistisk för att inte få berätta om mig själv först och främst är ett schh. Men jag är grym på att putsa fönster. Det gör vi inte här dock.
Men på onsdag ska jag börja jobba. Så det så. Då blir det slut på hemmafruandet.
Blogginlägg klart och ingen har märkt av min asocialitet.
Jag gör nu karriär som hemmafru. Idag har jag lagat mat åt två. Jag har värmt soppor. Igår var jag själv hemma större delen av dagen. Jag plockade, pysslade och väntade på att mina sambos skulle sluta jobba. När de väl kommit hem satt jag fascinerad och lyssnade på hur deras hårda arbetsdagar sett ut.
Att jag fortfarande inte har lärt mig om man vid städning börjar med att damma eller dammsuga kan ignoreras. Även den bristfälliga diskningen kan man strunta i. Sedan att jag är lite för egoistisk för att inte få berätta om mig själv först och främst är ett schh. Men jag är grym på att putsa fönster. Det gör vi inte här dock.
Men på onsdag ska jag börja jobba. Så det så. Då blir det slut på hemmafruandet.
Blogginlägg klart och ingen har märkt av min asocialitet.
onsdag, september 24
Arbets- och fackfri
Imorgon ska jag återvända till verkligheten. Eller lämna verkligheten. Tolkningsfråga.
Här hemma har jag mycket att göra. Idag har jag varit vikarie och umgåtts med barn och lunkat med på en skoljogg. Sedan har jag varit på möte och känt mig tidspressad som följd av ett obefintligt packande. Sedan har jag haft enorma skuldkänslor för att jag inte kampanjat på länge - ungefär som när vanligt folk reagerar på att de inte har tränat på länge.
Imorgon kommer min buss fastna i tullen. Det är ett faktum av två anledningar
1) Jag har två väskor som kommer explodera om de öppnas. De innehåller mat och stickade tröjor.
2) 15 minuter efter beräknad ankomsttid i Oslo har jag en anställningsintervju. Jag planerar låta min tidsoptimism flöda som aldrig förr. Jag tänker stressa så mycket och utnyttja varje minut så till fullo att tiden går åt minushållet.
På första kafferasten idag deltog jag i ett samtal om motorcyklar. På andra rasten pratades det om facket. Då valde jag att ligga lågt.
- Is it true that the Swedish word for the union is "fack"?
- Yes, but actually say "fack-et".
Här hemma har jag mycket att göra. Idag har jag varit vikarie och umgåtts med barn och lunkat med på en skoljogg. Sedan har jag varit på möte och känt mig tidspressad som följd av ett obefintligt packande. Sedan har jag haft enorma skuldkänslor för att jag inte kampanjat på länge - ungefär som när vanligt folk reagerar på att de inte har tränat på länge.
Imorgon kommer min buss fastna i tullen. Det är ett faktum av två anledningar
1) Jag har två väskor som kommer explodera om de öppnas. De innehåller mat och stickade tröjor.
2) 15 minuter efter beräknad ankomsttid i Oslo har jag en anställningsintervju. Jag planerar låta min tidsoptimism flöda som aldrig förr. Jag tänker stressa så mycket och utnyttja varje minut så till fullo att tiden går åt minushållet.
På första kafferasten idag deltog jag i ett samtal om motorcyklar. På andra rasten pratades det om facket. Då valde jag att ligga lågt.
- Is it true that the Swedish word for the union is "fack"?
- Yes, but actually say "fack-et".
tisdag, september 23
För att vända på världen lite smått
Det är väl typiskt ändå. Man tar initiativ och flyttar till landet där det skriks efter arbetskraft, söker jobb men går utan. Sedan är man hemma ett par dagar och vad händer? Man erbjuds jobb. Flera jobb.
Tillåt mig vara smått bitter.
Idag var det nämndmöte, en ledamot var bättre arbetsförmedlare än arbetsförmedlingen och jag är nu ett visitkort rikare. Så i vår ska jag höra av mig.
Komiskt är att jag har mer koll på mitt liv i vår än vad jag har nu. I vår är allt spikat. Nu är jag stolt över att ha lyckats boka en bussbiljett. Lektionsplanering för imorgon har jag inte gjort än. Men det ska jag - för på nämndmötet drack jag kaffe så nu är jag effektiv värre.
Först ska jag bara söka jobb.
Nämndmötet var för övrigt i Älmestad. Jag vill ta bloggen som arena för att gå ut med det faktum att jag inte körde vilse, inte hamnade i Åsarp eller i någon annan felaktig kommun - utan jag hamnade rätt. Jag körde bara lite fel. Så nu vet jag var Älmestad ligger och kan ge vägbeskrivningar om någon så önskar.
Tillåt mig vara smått bitter.
Idag var det nämndmöte, en ledamot var bättre arbetsförmedlare än arbetsförmedlingen och jag är nu ett visitkort rikare. Så i vår ska jag höra av mig.
Komiskt är att jag har mer koll på mitt liv i vår än vad jag har nu. I vår är allt spikat. Nu är jag stolt över att ha lyckats boka en bussbiljett. Lektionsplanering för imorgon har jag inte gjort än. Men det ska jag - för på nämndmötet drack jag kaffe så nu är jag effektiv värre.
Först ska jag bara söka jobb.
Nämndmötet var för övrigt i Älmestad. Jag vill ta bloggen som arena för att gå ut med det faktum att jag inte körde vilse, inte hamnade i Åsarp eller i någon annan felaktig kommun - utan jag hamnade rätt. Jag körde bara lite fel. Så nu vet jag var Älmestad ligger och kan ge vägbeskrivningar om någon så önskar.
söndag, september 21
Varför jag kom ut ur garderoben
Det var för nästan exakt tre år sedan som jag valde att lämna en rätt så trygg och bekväm men väldigt anonym garderob för att möta verkligheten som en - inte annan, inte ny, inte förändrad - mer färgstark, mer nördig person. Jag hade tänkt, funderat, läst och gjort försök till analyser. Jag hade tidigare läst i flera samhällskunskapsböcker att socialdemokratin värnade om människor, särskilt de som hade det svårt. Socialdemokratin ville hjälpa människor och skapa rättvisa förhållanden. Socialdemokraterna hjälper, värnar om och förbättrar människors levnadsvillkor.
Det var vad jag läste och jag tyckte det lät jättebra.
När jag läste det var jag 15 år. Min mamma hade under tiden jag gått i grundskolans lägre årskurser gått från att vara outbildad och ensamstående till att vara utbildad lärare med en dotter. Hon hade jobbat hårt för att ändra sin vardag och gjort flera uppoffringar. För det fick hon en lön av vilken hälften togs för att finansiera grannens betalda arbetslöshet, permanentdamens operabesök och bättre vägar i Kalv. Min mamma hade förverkligat sin dröm och blev straffad för det. Hon hade ändrat sin vardag men läts inte njuta av det.
Min mormor jobbade hela sitt liv, min mormor föddes 1917 och gjorde något så upproriskt som att bli en karriärskvinna i den mån det var möjligt för kvinnor under hennes arbetssamma år. När hon blev äldre gjorde sig kroppen påmind om att den fanns. Hon fick ont i ryggen och drabbades av grå starr. Min mormor ville ha hjälp och vände sig till den instans hon alltid hade betalat för att få utifall att. Hon fick höra att hon skulle ta en värktablett eller två. Hon fick stå i kö. Hon prioriterades bort för att hon var gammal. Hon betalade för en vård som tyckte att hon inte var deras viktigaste sysselsättning.
När jag var 15 år läste jag om socialdemokratin och tyckte att den lät bra. När jag var 15 år hade socialdemokraterna styrt i 11 av dem. När jag såg vad socialdemokrati var i verkligheten, när ordens innebörd blev omsatta i praktik, tyckte jag inte om den.
Socialdemokrati vill hjälpa människor att tycka synd om sig själva. Att lyckas är fult och ska beskattas. Att arbeta för sig själv får man inte göra, det ska göras för andra, för kollektivet. Vill du sedan ta del av det du har jobbat för, får du stå i kö. För att det ska vara lika för alla, ska alla vara lika och i den världen jag tycker mig se som verklig, är människor individer. Olika individer som inte kan dras över en kam.
Igår var jag på länsarbetsstämma. Jag fick tycka, motionera och prata om varför jag tycker som jag gör. Jag fick tycka. Jag fick låta min tolkning av världen påverka. För tre år sedan gick jag med i MUF för att jag började tro på människan framför ett system som tyckte synd om människan. Jag blev moderat för att jag tror att alla kan och ska få möjligheten att påverka sin egen vardag i exakt den riktning man vill.
Jag blev moderat för att jag tror att människan kan själv.
Det var vad jag läste och jag tyckte det lät jättebra.
När jag läste det var jag 15 år. Min mamma hade under tiden jag gått i grundskolans lägre årskurser gått från att vara outbildad och ensamstående till att vara utbildad lärare med en dotter. Hon hade jobbat hårt för att ändra sin vardag och gjort flera uppoffringar. För det fick hon en lön av vilken hälften togs för att finansiera grannens betalda arbetslöshet, permanentdamens operabesök och bättre vägar i Kalv. Min mamma hade förverkligat sin dröm och blev straffad för det. Hon hade ändrat sin vardag men läts inte njuta av det.
Min mormor jobbade hela sitt liv, min mormor föddes 1917 och gjorde något så upproriskt som att bli en karriärskvinna i den mån det var möjligt för kvinnor under hennes arbetssamma år. När hon blev äldre gjorde sig kroppen påmind om att den fanns. Hon fick ont i ryggen och drabbades av grå starr. Min mormor ville ha hjälp och vände sig till den instans hon alltid hade betalat för att få utifall att. Hon fick höra att hon skulle ta en värktablett eller två. Hon fick stå i kö. Hon prioriterades bort för att hon var gammal. Hon betalade för en vård som tyckte att hon inte var deras viktigaste sysselsättning.
När jag var 15 år läste jag om socialdemokratin och tyckte att den lät bra. När jag var 15 år hade socialdemokraterna styrt i 11 av dem. När jag såg vad socialdemokrati var i verkligheten, när ordens innebörd blev omsatta i praktik, tyckte jag inte om den.
Socialdemokrati vill hjälpa människor att tycka synd om sig själva. Att lyckas är fult och ska beskattas. Att arbeta för sig själv får man inte göra, det ska göras för andra, för kollektivet. Vill du sedan ta del av det du har jobbat för, får du stå i kö. För att det ska vara lika för alla, ska alla vara lika och i den världen jag tycker mig se som verklig, är människor individer. Olika individer som inte kan dras över en kam.
Igår var jag på länsarbetsstämma. Jag fick tycka, motionera och prata om varför jag tycker som jag gör. Jag fick tycka. Jag fick låta min tolkning av världen påverka. För tre år sedan gick jag med i MUF för att jag började tro på människan framför ett system som tyckte synd om människan. Jag blev moderat för att jag tror att alla kan och ska få möjligheten att påverka sin egen vardag i exakt den riktning man vill.
Jag blev moderat för att jag tror att människan kan själv.
Jag tror. Jag vet inte.
Jag tror jag är ur balans. Med stor sannolikhet skulle jag kunna begå några brott idag utan att få någon värre påföljd. Igår var jag övertygad om att det var en vardag och när klockan blivit natt började jag undra varför inte folk gick hem och tänkte på morgondagen.
På tal om morgondag vet jag inte när jag åker tillbaka till Oslo. Första tanken var ikväll, men det var för dyrt. Andra tanken var imorgon, men det var onödigt för jag väntar fortfarande på svar om jag har något jobb eller inte. När jag blir statsminister ska företagsklimatet bli så bra att det behövs mer personal än vad det finns människor. Tredje tanken var att det är nämndmöte på tisdag och att det likaväl kan besökas om min sysselsättning i Oslo ändå inte består av något annat än TV-tittande. Fjärde tanken var att mamma behöver en vikarie på onsdag och att barn faktiskt kan vara riktigt roliga - så länge de inte tvingar mig spela fotboll.
Så jag kanske reformerar det tänkta helgbesöket till en vecka. Men jag vet inte. Jag vet inte alls. Jag vet inte mer än att jag råkade säga fel några gånger igår, förlorade all koll i talarstolen några gånger men njöt ändå och att jag nog har sökt in till högskolan till våren med såväl kurser som program. Men jag vet inte om och vad jag eventuellt tackar ja till.
På tal om morgondag vet jag inte när jag åker tillbaka till Oslo. Första tanken var ikväll, men det var för dyrt. Andra tanken var imorgon, men det var onödigt för jag väntar fortfarande på svar om jag har något jobb eller inte. När jag blir statsminister ska företagsklimatet bli så bra att det behövs mer personal än vad det finns människor. Tredje tanken var att det är nämndmöte på tisdag och att det likaväl kan besökas om min sysselsättning i Oslo ändå inte består av något annat än TV-tittande. Fjärde tanken var att mamma behöver en vikarie på onsdag och att barn faktiskt kan vara riktigt roliga - så länge de inte tvingar mig spela fotboll.
Så jag kanske reformerar det tänkta helgbesöket till en vecka. Men jag vet inte. Jag vet inte alls. Jag vet inte mer än att jag råkade säga fel några gånger igår, förlorade all koll i talarstolen några gånger men njöt ändå och att jag nog har sökt in till högskolan till våren med såväl kurser som program. Men jag vet inte om och vad jag eventuellt tackar ja till.
Vem vet, inte du
Vem vet, inte jag
Vi vet ingenting nu
Vi vet inget idag
Vem vet, inte du
Vem vet, inte jag
Vi vet ingenting nu
Vi vet inget idag
fredag, september 19
You're just a middle class, socialist brat
När man delar en tvårummare med tre stycken tjejer som ingen delar ens intresse för politik har man två val. Man kan antingen vara dräglig eller odräglig. I egenskap av solidarisk försöker jag vara dräglig och skär därför ned på mitt politikpratande. Men nu tar jag igen det. Jag har till och med hittat en låt för att få konsumera politik till den mån jag spyr.
Och på lördag verkar det som att jag ska vara sekreterare på ett utskottsmöte. Imorgon ska jag öva mig på att läsa min egen handstil.
Och på lördag verkar det som att jag ska vara sekreterare på ett utskottsmöte. Imorgon ska jag öva mig på att läsa min egen handstil.
torsdag, september 18
Över det mesta
Jag är inte rädd.
Jag är skräckslagen.
Önskan om att kunna ge en förklaring i en mening är gjord, men kan omöjligen uppfyllas. Jag är skräckslagen. Jag är hemma. Men jag bor inte hemma. Eller jag bor hemma men är inte hemma. Fast jag är hemma nu, bor hemma och är hemma nu, men är egentligen inte hemma under hösten. Det är den mest logiska definitionen jag kan ge just nu.
I Oslo jobbar jag. Eller jag ska jobba där. Jag har bara inte något jobb än.
I Oslo stannar jag ett tag. Tagets längd beror på. Beror på om jag trivs på jobbet - jobbet jag inte har än. Jag kanske börjar plugga till våren. En liten kurs liksom. Eller ett litet program. Politisk kandidatexamen låter fruktansvärt hett. Och praktisk filosofi är lockande. Religionskunskap är ju obegränsat spännande. Litteraturvetenskap är oslagbart. Mitt liv är för kort. Någon gång ska jag hinna med att rädda världen också. "Rädda världen" var för övrigt mitt svar på vad för framtidsplaner jag hade i måndags. Det var bara Ena som förstod att det inte var ett skämt.
Hemma är Ulricehamn. Min hemstad är Ulricehamn. Här har jag aldrig trivts riktigt men nu är det min hemstad och uppenbarligen min barndomsstad likaväl. Ulricehamn ska väcka alla mina nostalgikänslor och det är hit mina tankar ska gå när jag är äldre och tänker tillbaka på min ungdoms dagar. För här händer allt. Under de två veckorna när jag har varit borta, har debattvindarna börjat kretsa kring hur - inte om - turismen blir lidande av en fulländad motorväg. I övrigt har en staty som heter Groda, men som mest består av en naken tjejkropp, blivit stulen, och på skolan jag har saknat sedan i våras hittar man nuförtiden på toalettgolv fasta konsistenser av sådant man vanligtvis spolar ned i en stol specifikt producerad för just sådana ändåmål. Eller det gjorde man på min tid i varje fall.
Människor förändras. Nu är det inte de senaste två veckorna som har orsakat något revolutionärt bland människor, men det är nu det har kommit fram. Cancer. Det fulaste ordet jag vet. Men inte mer än ett ord. Ordet skrämmer, skär som ett spjut genom kroppen och låter luften försvinna. Men inte mer än ett ord. Jag tror fortfarande att det finns mer styrka än vad ett ord för ett ögonblick kan förtränga. Luften tar inte slut om man fortsätter andas. Min Omma överlevde cancer. Min Omma visste när livet var värt att leva. Min Omma trodde inte på cancer, hon trodde på människor. Jag tror på vad Omma trodde på. Hon tror på Dig.
Jag är skräckslagen.
Önskan om att kunna ge en förklaring i en mening är gjord, men kan omöjligen uppfyllas. Jag är skräckslagen. Jag är hemma. Men jag bor inte hemma. Eller jag bor hemma men är inte hemma. Fast jag är hemma nu, bor hemma och är hemma nu, men är egentligen inte hemma under hösten. Det är den mest logiska definitionen jag kan ge just nu.
I Oslo jobbar jag. Eller jag ska jobba där. Jag har bara inte något jobb än.
I Oslo stannar jag ett tag. Tagets längd beror på. Beror på om jag trivs på jobbet - jobbet jag inte har än. Jag kanske börjar plugga till våren. En liten kurs liksom. Eller ett litet program. Politisk kandidatexamen låter fruktansvärt hett. Och praktisk filosofi är lockande. Religionskunskap är ju obegränsat spännande. Litteraturvetenskap är oslagbart. Mitt liv är för kort. Någon gång ska jag hinna med att rädda världen också. "Rädda världen" var för övrigt mitt svar på vad för framtidsplaner jag hade i måndags. Det var bara Ena som förstod att det inte var ett skämt.
Hemma är Ulricehamn. Min hemstad är Ulricehamn. Här har jag aldrig trivts riktigt men nu är det min hemstad och uppenbarligen min barndomsstad likaväl. Ulricehamn ska väcka alla mina nostalgikänslor och det är hit mina tankar ska gå när jag är äldre och tänker tillbaka på min ungdoms dagar. För här händer allt. Under de två veckorna när jag har varit borta, har debattvindarna börjat kretsa kring hur - inte om - turismen blir lidande av en fulländad motorväg. I övrigt har en staty som heter Groda, men som mest består av en naken tjejkropp, blivit stulen, och på skolan jag har saknat sedan i våras hittar man nuförtiden på toalettgolv fasta konsistenser av sådant man vanligtvis spolar ned i en stol specifikt producerad för just sådana ändåmål. Eller det gjorde man på min tid i varje fall.
Människor förändras. Nu är det inte de senaste två veckorna som har orsakat något revolutionärt bland människor, men det är nu det har kommit fram. Cancer. Det fulaste ordet jag vet. Men inte mer än ett ord. Ordet skrämmer, skär som ett spjut genom kroppen och låter luften försvinna. Men inte mer än ett ord. Jag tror fortfarande att det finns mer styrka än vad ett ord för ett ögonblick kan förtränga. Luften tar inte slut om man fortsätter andas. Min Omma överlevde cancer. Min Omma visste när livet var värt att leva. Min Omma trodde inte på cancer, hon trodde på människor. Jag tror på vad Omma trodde på. Hon tror på Dig.
Penthouse och våningssängar
För att recensera något krävs distans och nu är jag hemma och kan reflektera hur mycket som helst över vad som ska vara min stad i några månader framöver.
Lägenheten har fyra sängar, varav endast en är placerad på en annan. Självklart är det jag som tilldelas sängplatsen till vilken mest atletisk förmåga krävs. Jag måste varje kväll klättra för att få sova och blir i och med det också som gjord för allmän beskådan.
Lägenheten ligger på femte våningen. Therese kallar den fortfarande för "The Penthouse", jag börjar luta åt något betydligt mindre smickrande. Allt med grund i att vi inte har någon hiss utan endast otaligt många trappsteg.
En förkylning har förföljt mig under några dagars tid och resulterar i en näsa som är ur funktion. Näsor ur funktion kan resultera i snarkande och det är inte överdrivet populärt när man delar rum med andra.
Varierad kost har den senaste veckan bevisats med 1) Köttbullar och makaroner, 2) Köttbullar och nudlar, 3) Spagetti och köttfärssås. Tillsatt med en gnutta jättemycket ketchup.
Igår blev jag kallad pen av en ytterst pålitlig - smått påverkad - man. Vi möts i en trappa, inte långt från centralstationen, han stannar till och säger att jag är pen. Snabbtänkt som jag är kommer jag med en gång på det klämkäcka svaret "he-he". Han frågar vidare om jag fått det från mamma eller pappa. Jag tycker att mitt "he-he" var svar nog.
För att berika min vardag ytterligare har jag under de senaste två veckorna uppskattningsvis tittat mer på TV än jag har gjort under det senaste året. Nu vet jag vem Captain Oates är och jag känner mig jätteduktig.
Sedan läser jag Neo, Och världen skälvde och Välkommen till folkrepubliken Katrineholm mellan varven för att behålla lite av min klassiska nördstämpel också.
Lägenheten har fyra sängar, varav endast en är placerad på en annan. Självklart är det jag som tilldelas sängplatsen till vilken mest atletisk förmåga krävs. Jag måste varje kväll klättra för att få sova och blir i och med det också som gjord för allmän beskådan.
Lägenheten ligger på femte våningen. Therese kallar den fortfarande för "The Penthouse", jag börjar luta åt något betydligt mindre smickrande. Allt med grund i att vi inte har någon hiss utan endast otaligt många trappsteg.
En förkylning har förföljt mig under några dagars tid och resulterar i en näsa som är ur funktion. Näsor ur funktion kan resultera i snarkande och det är inte överdrivet populärt när man delar rum med andra.
Varierad kost har den senaste veckan bevisats med 1) Köttbullar och makaroner, 2) Köttbullar och nudlar, 3) Spagetti och köttfärssås. Tillsatt med en gnutta jättemycket ketchup.
Igår blev jag kallad pen av en ytterst pålitlig - smått påverkad - man. Vi möts i en trappa, inte långt från centralstationen, han stannar till och säger att jag är pen. Snabbtänkt som jag är kommer jag med en gång på det klämkäcka svaret "he-he". Han frågar vidare om jag fått det från mamma eller pappa. Jag tycker att mitt "he-he" var svar nog.
För att berika min vardag ytterligare har jag under de senaste två veckorna uppskattningsvis tittat mer på TV än jag har gjort under det senaste året. Nu vet jag vem Captain Oates är och jag känner mig jätteduktig.
Sedan läser jag Neo, Och världen skälvde och Välkommen till folkrepubliken Katrineholm mellan varven för att behålla lite av min klassiska nördstämpel också.
tisdag, september 16
Kæra blogg,
Du ska bara veta hur mycket jag saknar dig. Jag drømmer om dig på kvællarna, saknar dig om dagarna och længtar efter dig dygnet runt. Det ær så mycket som førsvårar vår situation nu. Petittesser som att vi varken har dator eller internet i lægenheten førsvårar vårt førhållande. Men det kommer bli bra. Jag tror på lyckliga slut - dock ær jag medveten om att Appledatorer kan førsvåra en hel del. Men hellre Apple æn ingenting. Men jag saknar Alt Gr, nu måste jag inleda ett førhållande med en dator om har alfakrull - ja, alfakrull - som lika mycket tangent som vilken bokstav som helst.
I øvrigt lever jag fortfarande. Jag har fortfarande nudlar kvar och ingen av mina rumskamrater har blivit dødade eller sjælva dødat.
Om några timmar ska jag ge ett kæckt intryck på en anstællningsintervju. Happy thoughts och sådant dær. Jag ær grym och trots att jag sjælv ær så fruktansvært medveten om det finns det dem som jag uppenbarligen behøver berætta det før.
Sjælvførtroende is the shit.
Nu ær min datortid slut och det finns ingen tid før korrekturlæsning.
I øvrigt lever jag fortfarande. Jag har fortfarande nudlar kvar och ingen av mina rumskamrater har blivit dødade eller sjælva dødat.
Om några timmar ska jag ge ett kæckt intryck på en anstællningsintervju. Happy thoughts och sådant dær. Jag ær grym och trots att jag sjælv ær så fruktansvært medveten om det finns det dem som jag uppenbarligen behøver berætta det før.
Sjælvførtroende is the shit.
Nu ær min datortid slut och det finns ingen tid før korrekturlæsning.
söndag, september 7
Att glassa i världens dyraste land
Till en början kan jag bara informera om att jag lever.
Det har varit en veckas leverne i Oslo med mängder av missförstånd och CV-utdelande. För ja, host, jag är fortfarande lite smått arbetslös. Visserligen fick jag ett jobb - min allra första arbetsintervju någonsin var på norska - men jag tackade nej. Att prata i telefon - med norrmän - känns som lite väl mycket utmaning. Han som höll i arbetsintervjun var höger, liberal och USA-lover. Han frågade mig mer om politik än om jobb - typ. Han lät mig sälja en penna till honom och fråga mig inte vad jag sade men uppenbarligen var jag en duktig försäljare av BIC-pennor. Det känns betryggande. Tror jag.
I övrigt har jag blivit insatt i såväl OC som One Tree Hill. Det är så det är när man är arbets- och rotlös i Norge. Dritkult så att säga.
Annars har jag och Ena vuxit ihop än mer. Det är vi som är arbetslösa, umgås 24/7 och nu även delar våningssäng. hon sitter 0,75 millimeter ifrån mig för övrigt. Jag tror jag ska fria så fort jag får råd med en ring.
Det har varit en veckas leverne i Oslo med mängder av missförstånd och CV-utdelande. För ja, host, jag är fortfarande lite smått arbetslös. Visserligen fick jag ett jobb - min allra första arbetsintervju någonsin var på norska - men jag tackade nej. Att prata i telefon - med norrmän - känns som lite väl mycket utmaning. Han som höll i arbetsintervjun var höger, liberal och USA-lover. Han frågade mig mer om politik än om jobb - typ. Han lät mig sälja en penna till honom och fråga mig inte vad jag sade men uppenbarligen var jag en duktig försäljare av BIC-pennor. Det känns betryggande. Tror jag.
I övrigt har jag blivit insatt i såväl OC som One Tree Hill. Det är så det är när man är arbets- och rotlös i Norge. Dritkult så att säga.
Annars har jag och Ena vuxit ihop än mer. Det är vi som är arbetslösa, umgås 24/7 och nu även delar våningssäng. hon sitter 0,75 millimeter ifrån mig för övrigt. Jag tror jag ska fria så fort jag får råd med en ring.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
